Shit, denna veckan är det dags för besked från högskolan om Christian kommer in eller inte. Alltså, kan ni fatta att han kanske kommer in och vi måste lämna denna fantastiska stad?
Fast just nu så kan jag flytta vart som helst bara jag får en lägenhet ihop med honom. Det känns inte som om vi bott ihop på riktigt ännu. Andrahandskontrakt känns inte riktigt äkta.

Men idag så frågade han en grej som jag aldrig trodde att han skulle fråga, och det var att om han inte kommer in på skolan så kanske vi skulle fundera på att köpa en lägenhet. Hur vuxet är inte det då??
Fast då är det ju så att kommer han inte in nu så kanske han kommer in i vår istället, så då är det ju ingen idé. Men om man vågar ha förhoppningar så kan man ju alltid hoppas på att han kommer in i Varberg och då går det ju faktiskt att pendla varje dag.

Jag tror jag är mer nervös än vad han är för detta för han har ju iaf sitt klart om han kommer in. Jag själv får söka nytt jobb och en ny vänskapskrets (igen). Och det är inte lätt när jag trivs så frukstansvärt bra här.
Alla säger att vi inte ska bo där resten av våra liv, men det är faktiskt i 5 år! Då är jag 26 och Christian 29. Tänk va stor man är då!
Usch, jag blir verkligen stressad när jag tänker så långt.
Innan vi skaffar barn så vill jag gifta mig och Christian vill ha barn innan han fyller 30, och när man levt ihop i 7 år så borde man skaffa fast jobb och hus. Jisses amalia.

Nä, tänk va mycket denna intagningen handlar om egentligen.